Örebro AIKs Halvmarathon 2012.
I förrgår (25 April) var det dags för Örebro AIKs Halvmaraton 2012. Eftersom jag är medlem i klubben så tänkte jag det kunde vara kul att vara med och samtidigt passa på känna av distansen en gång till. Svårt att få en bättre formcheck innan Göteborgsvarvet som inte är mer än ett par veckor bort. Sagt och gjort så var det bara att anmäla sig, snöra på sig skorna och åka ner till klubbstugan. Väl där nere så var det många förväntansfulla löpare som var i full gång med uppvärmning och taktiksnack. Jag tyckte att det var skönt att se att det var ganska mycket folk där för då är i alla fall chansen att jag skulle komma sist inte lika så stor. Eftersom jag är ganska så ny på det här med löpning så har jag inte så bra koll på vad man ska göra innan tävling. Så jag hittade några bekanta ansikten, pratade lite kort, gick och hämtade nummerlappen och tog en kort uppvärmningsrunda innan det var dags att gå till starten. Ville inte värma upp för mycket för jag tänkte att på de 21,1km som jag hade framför mig så skulle det förmodligen lösa sig ändå. Väl nere vid starten så ställde jag mig ganska långt bak i ledet. Jag har inga höga tankar om att jag ska vara där framme och tampas, jag vet mycket väl att jag inte har vad som krävs för att hamna på den övre hälften av resultatlistan. Så varför stå där framme och trängas? Men det är väl ändå det som är så skönt med löpning? Att veta att man inte behöver bry sig så mycket om de andra tävlingsdeltagarna. Utan att du kan utgå från dig själv och försöka utmana just dig själv. Min utmaning låg inte att komma inom någon viss placering. Visst, jag ville kanske inte komma sist då. Mitt mål var istället att ta mig in under 1:50:00 och om jag lyckades med det skulle jag vara nöjd, om inte var det bara att se till att göra det på Göteborgsvarvet. Plötsligt gick startskottet och det var dags att börja springa. Tycker alltid att det är krångligt just i starten när det är så mycket folk överallt. Jag blir lite osäker på tempot och tycker det är svårt att se vart man ska sätta fötterna, vill inte gärna trampa snett redan de första metrarna. Därför kollade jag klockan extra noga i början för att så fort som möjligt hitta 5-minuterstempo. Det gick förhållandevis bra och jag hittade tempot ganska så snabbt. Ville verkligen inte upprepa att gå ut för hårt som jag gjorde i Startmilen och sen få kämpa för varenda steg tills mållinjen sen. Jag körde på i 5-tempot och fältet började tunnas ut. Det blåste ganska mycket motvind i början så jag tänkte att det kanske skulle vara bra att hitta en klunga att springa i. Det fanns en några meter fram men jag var inte helt säker på att jag skulle kunna hålla deras något snabbare tempo så jag struntade i det och sprang på relativt ensam istället. Det fick gå med lite motvind tänkte jag, bättre det än att dras med ut för hårt och sen inte orka. Efter 5km kändes det fortfarande riktigt bra, ingen tendens till trötthet och allt bara flöt på i samma behagliga tempo. Jag fortsatte på och plötsligt var 10km avklarade på tiden 49:41. Det var väl då jag började känna sig lite tröttare men ingen större fara, jag visste vad som väntade mig, bara ett varv till och sen är det nästan klart. Jag tog en liten bit av en energitablett som jag införskaffat dagen i ära och det funkade bra, kände hur energin kom tillbaka och det var egentligen bara benen som kände sig lite slitna. Det var bara att springa på i samma tempo och det var nu det roliga började hända. Jag började komma ikapp folk! Visst, det var inte speciellt många men det var en oerhört skön känsla att springa förbi en efter en som troligen gått ut för hårt. Det gav verkligen ytterligare energi och jag började känna att jag skulle till och med kunna komma in på under 1:45:00 om jag bara kunde fortsätta i samma tempo. När jag kommit 15km så kände jag att chansen verkligen fanns att gå in under 1:45:00 om jag bara inte gjorde något dumt. Jag tog en liten bit av energitablett till och sprang på. Började känna mig ganska så trött nu men inte allt för farligt. Försökte gå igenom kroppen och känna hur jag faktiskt mådde. Jo, vaderna känns lite stela och knäna är lite trötta men för övrigt är andningen och pulsen bra, bara att köra på då! En efter en började jag komma ikapp och förbi och varje gång så gav det mig nya kraften att fortsätta. Det var tur att det inte var någon som sprang om mig för jag kommer ihåg hur jobbigt det kändes när det var jag som blev omsprungen i slutet av loppet. När jag kom på 18km tittade jag på klockan och började räkna lite och insåg att jag hade 15:20 på mig om jag ville komma under 1:45:00. Kände att det skulle gå och jag försökte springa på lite snabbare utan att stressa för mycket. Det jag inte tänkt så mycket på var att det fortfarande var en del backar kvar att ta sig upp för, även om de varken var så branta eller långa. Med 18km i benen kan även den mista backen kännas ganska så lång och seg, men jag kämpade på och försökte hålla tempot. När jag hade ca 5oo meter kvar började jag bli nervös. Var är målet? Jag förväntade mig att jag skulle se det snart men efter varje litet krön eller sväng så fortsatte det bara och inget mål var att ses. Jag tittade på klockan var 5:te sekund kändes det som och letade febrilt efter målet med blicken. Tiden började gå ut! En sväng till och så äntligen såg jag målet ca 150 meter bort efter en nedförsbacke. Det skulle gå! Jag sprang på allt vad jag orkade och korsade mållinjen. Jag hukade mig av trötthet och kollade på klockan. 1:44:48! Jaaaa! Jag klarade det! Jag höll det dock inom mig, vill ju inte gärna springa in och göra världens scen när man sprungit in, på en i tävlingen ganska så medioker tid. Jag kände mig urstark, och faktiskt inte alls så trött. Visst benen var klart stela och jag var inte direkt sugen på att springa mer just då. Men vilken känsla!
Så det återstår väl bra att tacka alla medtävlande, motionärer och framför allt alla funktionärer som gjorde detta lopp möjligt. Ni gjorde ett fantastiskt bra jobb och jag hoppas alla hade lika trevlig upplevelse som jag. Det här är verkligen något jag kommer fortsätta med! Kom igen, mot Göteborgsvarvet! 
